så vill jag börja med att säga hej. hej på dig, jag ligger här med tårar som rinner ner för mina kinder, känns som det aldrig slutar, det gör ont, du vet det va? du vet att jag mår dåligt, men du gör allt för att glömma det och just de får mig att gråta ännu mer, det får mig att vilja spy, det får mig att känna mina hjärtslag varje dag, hela tiden under dygnet, därför det känns som mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen. hur kunde det bli såhär? hur kunde vi komma till den gränsen där allt sprack? vad vill du att jag ska säga egentligen? glömma dig, sluta älska dig, sluta sakna dig? hur ska jag kunna göra det? HUR?! förklara för mig snälla så ska jag försöka lite till, lite mer än vad jag redan har gjort. jag tror egentligen inte att du har glömt mig, och jag tror egentligen att du ångrar dig väldigt mycket, men du har inte modet att erkänna det, du måste behålla din stolthet. sen säger alla till mig, hade han velat ha dig igen så hade han tagit den chansen. no way josé säger jag då. du vill, men nu har du hittat något slags rebound, schyst, känner jag, jävligt snällt, väldigt skoj. och så ljuger du mig säkert rakt upp i ansiktet och jag är SÅ JÄVLA dum och går på det.
vi har haft våra stunder, då vi näst intill hatade varandra, kanske inte riktigt hatade, men det var nog nära många gånger. jag vet att vi hade det svårt och jag förstår ibland att du har vart som du har vart, herregud, det vet du att jag gör. jag vet vad jag gjorde också. jag förstörde också, allt är inte ditt fel, men ibland sårade du mig väldigt djupt, och det kändes inte riktigt som att du visade hur mycket du ångrade det. innerst inne är du världens vackraste, världens gulligaste, det vet du nog också, du måste bara sätta en hård fasad.
jag undrar vad du gör nu, jag undrar om du är hos din "kompis", vad ni gör, om ni har gjort något, ja alla dom dumma tankarna, såklart dom finns där, du sa nej, jag frågade dagen efter om du ljög o helt plötsligt slutade du prata med mig? vad gjorde jag? det är klart jag vill veta, det borde du också förstå.
du måste ändå förstå att jag blir sårad?! för så trög är du verkligen inte.
kom tillbaks till mig, säg att allt kommer bli bra, säg att du verkligen vill.. det vore så mysigt, vi har kämpat förut varför skulle vi inte kunna göra det nu?
jag kommer ihåg när du sa till mig "ska vi flytta ihop?" jag kommer ihåg när du frågade mig om vi skulle förlova oss. och mitt svar var "vi har ju inga ringar bobis" haha. remember? det var mysigt, kärlek. livet, du & jag. vad hände på vägen?
hjärtat, älskling, bobis, bob. du finns i mitt hjärta och jag vill gärna att du ska stanna kvar där, snälla lämna mig inte. hur ska det gå då? juste, du har redan lämnat mig.. tårarna har slutat rinna, jag vill inte gå vidare utan dig, ja vill inte lämna dig, jag vill inte lämna din familj, dina vovvar, ditt hus, din säng, din kudde, ditt täcke, din lukt, dina armar, hela du. jag vill inte.
jag vet att jag är pain in the ass just nu. men jag försöker få din uppmärksamhet, först försökte jag verkligen hålla humöret uppe, men sen en dag, brast det, mitt hjärta lossnade, gick i tusen bitar. alla säger till mig, man upplever detta mer än en gång, NEHE. jag vet, jag har gjort det innan, men denna gången gör det tusen gånger ondare.
FAN. fitta rent ut sagt, fy fan.
why did you let go. jag undrar om du någonsin kommer läsa detta.. trodde vi skulle klarat detta, du och jag. var det inte så det skulle vara? jo det var det.
jag älskar dig, saknar dig och vill vara med dig.
puss&kram den där tjejen mahlin.