Varför släpper jag inte detta, varför försöker jag inte gå vidare med mitt liv. Varför hänger jag upp mitt liv på en person, en person som inte alltid gjorde mig så lycklig. En person som ibland fick mig att gråta. Varför är det enda jag tänker på, de bra stunderna, hur bra vi hade det, varför försöker jag intala mig själv att det var de bästa någonsin. Jo, för att de var det. Jag hade hittat my soulmate, my love. Mitt liv. Som en dag bara försvann. Varför? För vi trodde att livet var mer komplicerat än vad de var. För att vi hängde upp oss på saker som inte hade någon betydelse, för att jag, ibland kan vara svartsjuk, eller för att vi inte delade samma mening om allt. För att jag hade ont. För att du, inte mådde helt okej. Varför ska man sluta med någon man älskar? Vi älskar varandra, jag vet det. Du har dock ett väldigt konstigt sätt att visa det på. För du vågar inte erkänna, du vill inte släppa din stolthet. "Singellivet är good" IN MY ASS att det är. Men det handlar inte om att jag vill ha vem som helst, utan en enda person, den enda människan jag har skapat mig ett så starkt förtroende för, och som jag visste alltid lyssnade på mig när jag behövde det. Hur ska jag komma ur denna bubblan jag skapat runt om kring mig? Hur ska jag inse att det är över och att det aldrig kommer ske igen. Men varför är du den enda jag tänker på? När jag ser dina mjukisbyxor, tänker jag på dig. När jag har på mig mitt halsband jag fick av dig i studenpresent, tänker jag på dig. När jag hör ljud som påminner mig om dig, tänker jag på dig. När jag ser dig, tänker jag på hur saker o ting egentligen skulle vara. Mitt liv, mitt hjärta. Detta fungerar inte för mig.

Jag är inte så pass stark, att jag kan hantera detta, utan jag måste starta om från nytt. Ny lägenhet, om två månader, nytt liv.

Jag älskar dig, jag kommer aldrig glömma något. A L D R I G.

</3